Vissa tror att jag har ett sånt perfekt liv, och att dom skulle vilja ha exakt som mig. Men sanningen är att ingenting av de ni säger är sant. Jag har ABSOLUT inget perfekt liv. Ni anar inte de jag fått gått igenom, och de jag går igenom just nu. Jag har minnen i mitt huvud som verkligen inte går att få bort, minnen där hemska saker har hänt och allt är MITT fel, BARA mitt. Saker som har hänt MIG och som jag måste leva med resten av livet. Men de är liksom bara att gå vidare och försöka glömma de som hänt. Men det är JÄTTE svårt att få bort de från mitt huvud, de sitter där som superlim. Hur mycket man än försöker så går det inte att få bort. Såklart har jag också perioder där jag mår jätte bra, men en sån period har jag inte haft på jätte länge. Just nu är allt fuckt up och ingenting blir bra känns det som. Jag försöker verkligen att vara glad, men ibland går det bara inte. Ibland kan bara ALLA hemska minnen komma upp i mitt huvud, och då äre liksom bah hejdå. Då orkar jag inte mer. Då vill jag bara bort, bort från alla och allt och glömma ALLT som har hänt. Men vad gör jag istället? Jo de går ut på dom andra genom att jag varken snackar eller är med dom. Jag vet att det är fel att göra så, men vad ska jag göra? ska jag låtsas som ingenting och vara glad 24/7, för så funkar inte jag! Jag har blivit sviken så många gånger, blivit kallad fula ord, blivit slagen och otroligt sårad. Men de är verkligen ingenting jag visar för andra. Jag behåller ALLT inombords och sen ibland blir det för mycket så att jag bara vill dö. Lämna den här skiten föralltid!! Men då tänker jag istället på allt bra jag har i mitt liv. Alla mina vänner som finns där för mig, min familj & gymnastiken! Oftast får de mig på bättre humör, men ibland hjälper det inte alls. Jag har varit med om en sak som INGEN kan tro om mig, en sak som är så sjukt hemskt. Det är ett fåtal personer som vet om det, men de är bara personer som jag litar på till 100%!! Mitt liv går verkligen upp och ner, precis som en bergodalbana. Ibland vet jag inte om jag ska skrika eller skratta. Jag har förlorat två personer som jag stod jätte nära med, två personer som jag pratade om ALLT med. Den ena gick bort för ungefär ett år sen. Och jag har fortfarande inte fattat det som hänt, att hon är borta föralltid... Den andra gick bort för ganska många år sedan, men jag är fortfarande ledsen. Hon hade en otroligt stor plats i mitt hjärta, och jag tänker på hon varenda dag. Även om båda inte finns vid liv nu, så kommer dom alltid finnas i mitt hjärta. Dom kommer ALDRIG bli bortglömda hos mig, ALDRIG! Ibland önskar jag att jag skulle hamna i koma och tappa minnet, så att jag slapp alla dom här hemska minnena. För ni anar inte hur jobbigt jag har haft det. Och alla dom här falska rykten som sprids hit och dit, jag blir GALEN på dom. Att ens folk lyssnar på dom. Varför inte bara gå till mig och fråga om de är sant, än att gå och säga falska saker till massa andra. Det har liksom börjat spåra ut nu, börjar bli FÖR jobbigt. Vet speciellt en person som sprider SJUKT mycket falska rykten. Jag skulle lätt kunna gå fram till h*n och smälla till h*n på käften. Att du måste sjunka så lågt för att få uppmärksamhet, det är ju förfan löjligt. Hoppas att personen jag syftar på läser detta inlägg och tar åt sig! För nu är jag riktigt less, och då menar jag RIKTIGT less. Skulle inte tveka en sekund att flytta här ifrån om jag fick chansen. Bor alldeles för många falska människor här, och det OGILLAS verkligen!!! Ska nog fixa en egen stad vid namn "den falska staden", där jag skulle placera ut ALLA falska människor. Smart ide va? Ville bara skriva av mig lite, och hoppas att ni nu fattar hur jag har det och att jag inte har ett perfekt liv!!